I klimatdebattens följd tittar allt fler på vad de kan göra för att minska sina utsläpp. Villaägarna har slutat elda olja, miljöbilsförsäljningen slår alla förväntningar och satsningar på framförallt biogas ger hopp om framtiden. Det är precis den utveckling vi behöver. Samtidigt tas tyvärr stora steg i motsatt riktning. Som många vet planeras det för ett fossilgaseldat verk i Malmö. Detta kommer ensamt att öka utsläppen av koldioxid mer än den minskning som har åstadkommits under åren 1990-2004.
Det var i mars 2005 som socialdemokraterna, vänsterpartiet och kristdemokraterna röstade för förslaget och argumenterade då för att det nya naturgasverket skulle medverka till att kolkraften konkurrerades ut. Tvärtom fortsätter utbyggnaden av kolkraft i Europa.
Att stoppa långtgående planer och ta tillbaka ett politiskt beslut är givetvis svårt. Det finns dock goda argument att göra så i detta fall. Den fördelningsplan för utsläppsrätter som EU-kommissionen presenterat innebär en minskning för Sveriges del på 8,4 % och måste ses under nya omständigheter. Dessutom finns inte behovet av ett naturgasverk, varken för el- eller värmeförsörjning. De positiva effekterna på elnätet som verket kan bidra med motiverar inte de höga utsläppen.
Regeringen arbetar för närvarande med att fördela de utsläpp om 22,8 miljoner ton koldioxid som Sverige fått tilldelat. Miljöminister Andreas Carlgren har sagt att han ska vara ”särskilt restriktiv för energisektorn”. För miljöministern kan det inte vara lätt att få in ytterligare 1,4 miljoner ton koldioxid som naturgasverket kräver ska få släppas ut. Det finns dock ett enkelt sätt att hantera detta på.
Handeln med utsläppsrättigheter innebär att Sverige har ett tydligt tak på hur mycket koldioxid som får släppas ut inom landets gränser. Det betyder att utsläpp på ena hållet tvingar fram besparingar på annat håll. När Öresundsverket startar ska motsvarande mängd sparas av en annan verksamhet. Ett rimligt alternativ är att inte tilldela Öresundsverket några utsläppsrätter över huvud taget.
Allt annat vore att gasa och bromsa samtidigt, vilket är en mycket dyr strategi. Detta kommer produktionsanläggningarna som får krav på sig att minska utsläppen hålla med om. Varför ska den ena tillåtas göra vinst på att släppa ut kolioxid samtidigt som den andre tvingas investera för att minska sina utsläpp?
De riktlinjer som regeringen fastställt, för fördelningen av utsläppsrättigheter, har slagit fast att basindustrin ska prioriteras först, därefter industrin i allmänhet och till sist el och värme. Detta är helt rimliga prioriteringar sett utifrån miljö- och sysselsättningsperspektiv. El och värme behöver inte använda fossila bränslen alls. Klimatfrågan kräver konsekvens och tydlighet: utsläppen av koldioxid måste minska i alla sektorer. Det första rimliga steget är att stoppa nyinvesteringar i den teknik vi lämnar bakom oss. Miljöpartiet och Nya moderaterna i Malmö hyser därför ett stort hopp till miljöministern om att han håller sitt löfte att vara särskilt restriktiv för energisektorn. Planerna på Öresundverket bör stoppas helt.
Sep 3, 2007
Replik: Stoppa naturgasverket
Ett enkelt faktum: Eldar man mer fossila bränslen så släpps mer koldioxid ut.
Lars Frithiof, VD för Eon, försöker i sin replik att modifiera denna sanning med falsk matematik.
Eldas mer fossil gas i Malmö ger det mer koldioxidutsläpp från Sverige. Detta går tvärtemot vad riksdagen beslutade 1988, 1993, 2002 och 2006. Fritiof hävdar att deras verk indirekt minskar koldioxidutsläppen i Europa genom att ersätta kolkraften. Det kan han knappast veta. Vilka verk ska Fritiof lägga ner i så fall? Trenden är att elanvändningen ligger stabilt medan produktionen ökar, vilket gör Sverige till nettoexportör av el. Att ”Eon tar ansvar för elförsörjningen” är trevligt men det behövs inte!
All svensk fossilgas importeras från Danmark. Ska någon ersätta kolkraft med gaskraft så är det Danmark som dels har gasen men även den kolkraft som bör ersättas. Argumentet att Öresundsverket behövs för utökning av fjärrvärmen är ihåligt. Enligt ett pressmeddelande från Eon 060823 ska verket producera 1 TWh fjärrvärme på 3 TWh el. Det betyder att det som framförallt värms är inte Malmös bostäder utan vattnet i Öresund.
Allra mest anmärkningsvärt är att Fritiof i sin artikel påstår att "Eon getts löften om konkurrenskraftiga villkor när det gäller utsläppsrätter och skatter". Stämmer detta är det högst allvarligt. Varken regeringen eller Malmö stad har lagliga möjligheter att lova Eon några specifika villkor varken vad gäller skatter eller utsläppsrätter. Riktlinjerna för utdelning av utsläppsrätter som placerar kraft- och värmeindustrin sist har varit kända länge. Om Fritiof fått underhandsbesked om särbehandling blir detta möjligen ett hårt uppvaknande för det finns inga undantag för beslut som är tagna i riksdagen.
Lars Frithiof, VD för Eon, försöker i sin replik att modifiera denna sanning med falsk matematik.
Eldas mer fossil gas i Malmö ger det mer koldioxidutsläpp från Sverige. Detta går tvärtemot vad riksdagen beslutade 1988, 1993, 2002 och 2006. Fritiof hävdar att deras verk indirekt minskar koldioxidutsläppen i Europa genom att ersätta kolkraften. Det kan han knappast veta. Vilka verk ska Fritiof lägga ner i så fall? Trenden är att elanvändningen ligger stabilt medan produktionen ökar, vilket gör Sverige till nettoexportör av el. Att ”Eon tar ansvar för elförsörjningen” är trevligt men det behövs inte!
All svensk fossilgas importeras från Danmark. Ska någon ersätta kolkraft med gaskraft så är det Danmark som dels har gasen men även den kolkraft som bör ersättas. Argumentet att Öresundsverket behövs för utökning av fjärrvärmen är ihåligt. Enligt ett pressmeddelande från Eon 060823 ska verket producera 1 TWh fjärrvärme på 3 TWh el. Det betyder att det som framförallt värms är inte Malmös bostäder utan vattnet i Öresund.
Allra mest anmärkningsvärt är att Fritiof i sin artikel påstår att "Eon getts löften om konkurrenskraftiga villkor när det gäller utsläppsrätter och skatter". Stämmer detta är det högst allvarligt. Varken regeringen eller Malmö stad har lagliga möjligheter att lova Eon några specifika villkor varken vad gäller skatter eller utsläppsrätter. Riktlinjerna för utdelning av utsläppsrätter som placerar kraft- och värmeindustrin sist har varit kända länge. Om Fritiof fått underhandsbesked om särbehandling blir detta möjligen ett hårt uppvaknande för det finns inga undantag för beslut som är tagna i riksdagen.
Producenternas krav kan skada miljömedvetandet
När man som konsument köper en vara i butiken betalar man oftast ett fast pris. Men vad är det egentligen man betalar för när man köper en produkt? En del går till återförsäljaren, en annan del till transport av varan och en tredje till producenten. En kostnad, bland många andra, som priset ska täcka är för varans eller förpackningens återvinning. Vi konsumenter betalar alltså för detta redan i affären när vi betalar för produkten. I Sverige har vi nämligen producentansvar som bygger på principen att förorenaren betalar. Det vill säga att alla kostnader för insamling och återvinning av produkter ligger på dem som producerar. I och med att producenterna har skyldigheten för att ta hand om avfallet har de även fått ansvara för den fysiska hanteringen via s.k. återvinningsstationer. Detta för att de fritt ska kunna påverka sina kostnader.
Tanken bakom idén är god men fungerar tyvärr inte i praktiken då t.ex. producenternas förpackningar inte alltid hamnar i just den behållaren som producenterna ansvarar för. Den hamnar istället i den fastighetsnära avfallssortering som de flesta fastighetsägare nu tvingats bygga ut, alternativt i kommunens behållare tillsammans med hushållssoporna. Konsekvensen av detta blir att konsumenten betalar återvinningskostnaden flera gånger, alltså inte enbart till producenten utan även till fastighetsägare och kommunen. Nu har Svensk glasåtervinning begärt landets kommuner på sammanlagt 25 miljoner kr. Svensk glasåtervinning är bildat av landets producenter för att ta hand om de glasförpackningar som säljs inom landet. Anledningen till den krävda kompensationen av kommunerna är för de utländska tomglas de även i dagsläget får ta hand om via miljömedvetna konsumenter. Skulle producenterna få igenom sina krav på ersättning skulle det drabba Skåne särskilt hårt då producenterna anser att den privata införseln av alkohol via Öresundsbron är stor och därför kräver just skånska kommuner på en extra hög ersättning. Notera att producenterna nu endast kräver ersättning för utländska tomglas, vad gäller metallburkar är det en annan sak. Med dagens höga metallpriser är t.ex. aluminium något som producenterna inte tackar nej till eftersom dessa går att tjäna pengar på.
I detta sammanhang bör nämnas att kommunerna eller fastighetsägarna hittills inte krävt producenterna på ersättning när t.ex. producenternas förpackningar har hamnat i hushållssoporna. När så sker, betalar konsumenten en gång till för varans återvinning via sophanteringskostnaden och producenten får således mindre avfall att ta hand om. Detta innebär att återvinningskostnaden som betalats i affären nu övergår till vinst för producenten. Producenternas krav på ersättning från kommunerna kan leda till att kommunerna nu tvingas ställa ut alternativa behållare för t.ex. utländskt tomglas. Blir detta verklighet kan det komma att skada det svenska miljömedvetandet. Det är nästintill en förolämpning mot en befolkning som i allra högsta grad tar sortering och återvinning på allvar. Ska konsumenterna bli tvungna att sortera även efter var man har köpt flaskan blir det ett led för mycket.
Man måste ställa sig frågan om det egentligen inte vore enklast för allmänheten om kommunerna, som enligt lag ansvarar för hushållssoporna, ansvarade för all sorts insamling? Då skulle man veta att man kunde ta med sig allt skräp till en station och sortera på plats istället för att behöva åka på turné till olika återvinningsstationer för olika produkter. Producentansvaret skulle kunna finnas kvar och t.o.m. utökas och finansiera en ny sorts återvinning där man sorterar efter material och inte förpackning. Vad enkelt livet skulle vara om plast var plast och metall var metall även i återvinningssammanhang och det är detta vi måste sträva efter, att göra det enkelt att sortera och återvinna. Då behövdes heller inte de ”sopspioner” som producenterna nu ansett sig måste ha. För den goda viljan hos medborgarna finns där och får inte förstöras, varken av politiker eller av producenter.
Tanken bakom idén är god men fungerar tyvärr inte i praktiken då t.ex. producenternas förpackningar inte alltid hamnar i just den behållaren som producenterna ansvarar för. Den hamnar istället i den fastighetsnära avfallssortering som de flesta fastighetsägare nu tvingats bygga ut, alternativt i kommunens behållare tillsammans med hushållssoporna. Konsekvensen av detta blir att konsumenten betalar återvinningskostnaden flera gånger, alltså inte enbart till producenten utan även till fastighetsägare och kommunen. Nu har Svensk glasåtervinning begärt landets kommuner på sammanlagt 25 miljoner kr. Svensk glasåtervinning är bildat av landets producenter för att ta hand om de glasförpackningar som säljs inom landet. Anledningen till den krävda kompensationen av kommunerna är för de utländska tomglas de även i dagsläget får ta hand om via miljömedvetna konsumenter. Skulle producenterna få igenom sina krav på ersättning skulle det drabba Skåne särskilt hårt då producenterna anser att den privata införseln av alkohol via Öresundsbron är stor och därför kräver just skånska kommuner på en extra hög ersättning. Notera att producenterna nu endast kräver ersättning för utländska tomglas, vad gäller metallburkar är det en annan sak. Med dagens höga metallpriser är t.ex. aluminium något som producenterna inte tackar nej till eftersom dessa går att tjäna pengar på.
I detta sammanhang bör nämnas att kommunerna eller fastighetsägarna hittills inte krävt producenterna på ersättning när t.ex. producenternas förpackningar har hamnat i hushållssoporna. När så sker, betalar konsumenten en gång till för varans återvinning via sophanteringskostnaden och producenten får således mindre avfall att ta hand om. Detta innebär att återvinningskostnaden som betalats i affären nu övergår till vinst för producenten. Producenternas krav på ersättning från kommunerna kan leda till att kommunerna nu tvingas ställa ut alternativa behållare för t.ex. utländskt tomglas. Blir detta verklighet kan det komma att skada det svenska miljömedvetandet. Det är nästintill en förolämpning mot en befolkning som i allra högsta grad tar sortering och återvinning på allvar. Ska konsumenterna bli tvungna att sortera även efter var man har köpt flaskan blir det ett led för mycket.
Man måste ställa sig frågan om det egentligen inte vore enklast för allmänheten om kommunerna, som enligt lag ansvarar för hushållssoporna, ansvarade för all sorts insamling? Då skulle man veta att man kunde ta med sig allt skräp till en station och sortera på plats istället för att behöva åka på turné till olika återvinningsstationer för olika produkter. Producentansvaret skulle kunna finnas kvar och t.o.m. utökas och finansiera en ny sorts återvinning där man sorterar efter material och inte förpackning. Vad enkelt livet skulle vara om plast var plast och metall var metall även i återvinningssammanhang och det är detta vi måste sträva efter, att göra det enkelt att sortera och återvinna. Då behövdes heller inte de ”sopspioner” som producenterna nu ansett sig måste ha. För den goda viljan hos medborgarna finns där och får inte förstöras, varken av politiker eller av producenter.
Subscribe to:
Posts (Atom)
