Producenternas krav kan skada miljömedvetandet

När man som konsument köper en vara i butiken betalar man oftast ett fast pris. Men vad är det egentligen man betalar för när man köper en produkt? En del går till återförsäljaren, en annan del till transport av varan och en tredje till producenten. En kostnad, bland många andra, som priset ska täcka är för varans eller förpackningens återvinning. Vi konsumenter betalar alltså för detta redan i affären när vi betalar för produkten. I Sverige har vi nämligen producentansvar som bygger på principen att förorenaren betalar. Det vill säga att alla kostnader för insamling och återvinning av produkter ligger på dem som producerar. I och med att producenterna har skyldigheten för att ta hand om avfallet har de även fått ansvara för den fysiska hanteringen via s.k. återvinningsstationer. Detta för att de fritt ska kunna påverka sina kostnader.

Tanken bakom idén är god men fungerar tyvärr inte i praktiken då t.ex. producenternas förpackningar inte alltid hamnar i just den behållaren som producenterna ansvarar för. Den hamnar istället i den fastighetsnära avfallssortering som de flesta fastighetsägare nu tvingats bygga ut, alternativt i kommunens behållare tillsammans med hushållssoporna. Konsekvensen av detta blir att konsumenten betalar återvinningskostnaden flera gånger, alltså inte enbart till producenten utan även till fastighetsägare och kommunen. Nu har Svensk glasåtervinning begärt landets kommuner på sammanlagt 25 miljoner kr. Svensk glasåtervinning är bildat av landets producenter för att ta hand om de glasförpackningar som säljs inom landet. Anledningen till den krävda kompensationen av kommunerna är för de utländska tomglas de även i dagsläget får ta hand om via miljömedvetna konsumenter. Skulle producenterna få igenom sina krav på ersättning skulle det drabba Skåne särskilt hårt då producenterna anser att den privata införseln av alkohol via Öresundsbron är stor och därför kräver just skånska kommuner på en extra hög ersättning. Notera att producenterna nu endast kräver ersättning för utländska tomglas, vad gäller metallburkar är det en annan sak. Med dagens höga metallpriser är t.ex. aluminium något som producenterna inte tackar nej till eftersom dessa går att tjäna pengar på.

I detta sammanhang bör nämnas att kommunerna eller fastighetsägarna hittills inte krävt producenterna på ersättning när t.ex. producenternas förpackningar har hamnat i hushållssoporna. När så sker, betalar konsumenten en gång till för varans återvinning via sophanteringskostnaden och producenten får således mindre avfall att ta hand om. Detta innebär att återvinningskostnaden som betalats i affären nu övergår till vinst för producenten. Producenternas krav på ersättning från kommunerna kan leda till att kommunerna nu tvingas ställa ut alternativa behållare för t.ex. utländskt tomglas. Blir detta verklighet kan det komma att skada det svenska miljömedvetandet. Det är nästintill en förolämpning mot en befolkning som i allra högsta grad tar sortering och återvinning på allvar. Ska konsumenterna bli tvungna att sortera även efter var man har köpt flaskan blir det ett led för mycket.

Man måste ställa sig frågan om det egentligen inte vore enklast för allmänheten om kommunerna, som enligt lag ansvarar för hushållssoporna, ansvarade för all sorts insamling? Då skulle man veta att man kunde ta med sig allt skräp till en station och sortera på plats istället för att behöva åka på turné till olika återvinningsstationer för olika produkter. Producentansvaret skulle kunna finnas kvar och t.o.m. utökas och finansiera en ny sorts återvinning där man sorterar efter material och inte förpackning. Vad enkelt livet skulle vara om plast var plast och metall var metall även i återvinningssammanhang och det är detta vi måste sträva efter, att göra det enkelt att sortera och återvinna. Då behövdes heller inte de ”sopspioner” som producenterna nu ansett sig måste ha. För den goda viljan hos medborgarna finns där och får inte förstöras, varken av politiker eller av producenter.