Ny teknik kräver ny politik

Upphovsrättsindustrin är oftast distributörer, ej kreatörer. Musiker och kulturskapare tvingas, för att få lov att ge ut sina verk, ofta vara med i stora organisationer som kontrollerar vad som ges ut och vad som får ges ut. Dessa organisationer säger sig företräda kulturarbetarna, men gör de verkligen det? Via välbetalda lobbyister bearbetar dessa sen politiker för att ”skydda” sina intressen, egentligen bevara status quo, istället för att följa med i den tekniska utvecklingen.

När vi fick bandspelare protesterade industrin mot att vi själva skulle kunna välja vad vi ville lyssna på och i vilket media, dvs mot att vi kopierade våra inköpta skivor och istället t.ex. tog med en liten kassettbandspelare med vår musik på. De lyckades få infört en ”avgift” som utgår på alla band oavsett om vi spelade in våra barns första ord eller en skiva med musik vi köpt. Sen kom videon - nya protester. Nu hotades igen alla kulturarbetare. Nya avgifter infördes även om vi spelade in våra barns första steg på videobandet.

Datorn kom och med den möjligheten att på CD-rom spara våra arbeten i form av bokföring mm så att inte våra barn, som nu vuxit upp, skulle orsaka en datorkrasch när de spelade sina dataspel vi dyrt köpt åt dem. Nya avgifter till branschen oavsett vad skivan användes till. Varje gång jag numera säkerhetskopierar mina producerade filer på datorn betalar jag vare sig jag vill eller ej.

T.om. tvingas vi betala för att säkerhetskopiera våra egenhändigt tagna familjefoton vi kan ta med nymodigheten digitalkameran. Inga undantag för nya avgifter för den nya uppfinningen DVD-skivan som rymmer motsvarande flera CD-romskivor. När Mp3-spelaren kom önskade barnen en sådan, de var ju lättare och mindre än de transportabla bandspelare och CD-spelare de tidigare haft. När branschens lobbyister inte lyckats förbjuda teknikutvecklingen fick de ändå en ny ”avgift att inkassera på varje försåld Mp3-spelare.

Samtidigt känner jag stor sympati för de kreatörer som underhåller oss. De skall ha lön för mödan. Men jag slås av tanken – får de det av branschföreträdarna? Är inte de snart en överflödig mellanhand? De har tydligen gott om pengar i alla fall. Pengar som artisterna borde få. När jag läser om avslöjandena från EMI´s nya ägare att den förra ledningen slösat bort 1,3 miljarder varje år så undrar jag vad artisterna och vi konsumenter får betala för. Nu vill branschen förbjuda eller åtminstone först övervaka vad vi gör via nätet så vi inte undandrar oss nya ”avgifter”. En horribel tanke har funnits att belägga alla Internetanvändning med nya avgifter, vi skulle ju kunna använda den i syfte att kränka upphovsrätten. Likt de andra avgifterna skulle vi alltså betala branschen oavsett om vi gör det eller ej. Passar väl bra in som efterföljare till de andra historiskt horribla pålagorna.

När jag läser att den amerikanska upphovsrättsbranschen stämmer en man som lagt sina inköpta och betalda cd-skivor på datorn blir jag rädd. De anser att det är olaglig kopiering. Finns verkligen dessa bakåtsträvare kvar likt de som ville förbjuda Gutenbergs tryckpress? Oavsett vilka nya lagringsmedia som kommer vill de stoppa all teknikutveckling istället för att utnyttja den för kommersiella syften. Min förhoppning är att med den nya tekniken skall fler artister upptäcka vilka enorma möjligheter det idag finns att marknadsföra sig och sälja sina alster direkt utan att gå via dessa teknikfientliga bakåtsträvare som envisas med att fysiskt hantera band, skivor och filmer med onödigt stora produktionskostnader, miljöpåverkande transporter mm.

Staffan Appelros (m)
Riksdagsledamot

Att fildela är en rättighet

Ursprungligen publicerad den 3 januari 2008 i Expressen

Regeringen har samlat in synpunkter på Renforsutredningen, som syftar till att stänga av fildelares internetanslutningar. Hovrätten totalsågar utredningen och ifrågasätter om ett internetförbud skulle minska fildelningen. Trots att flera andra länder har tagit till liknande åtgärder har ingen visat upp några goda resultat

Datainspektionen frågar sig om Renforsutredningens förslag är förenligt med det skydd för privatlivet och enskildas korrespondens som följer av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Det finns både EU-direktiv och svensk lagstiftning som säger att internetleverantörers uppgift är att tillhandahålla kommunikationsmöjligheter – inte att hålla reda på vad enskilda människor samtalar om eller vilken information de skickar till varandra.

Konkurrensverket tillägger att vi inte rimligen kan ge privata företag en roll som myndighetsutövare. Besluten om att stänga av internetanvändare kan bli godtyckliga utan en rättsprocess. Och så fortsätter det när man läser de tunga myndigheternas synpunkter. Myndighet efter myndighet smular sönder Renforsutredningen

Upphovsrättsindustrins företrädare är desto mer entusiastiska till att stänga ner medborgarnas internetuppkopplingar, och lyfter fram Frankrike som ett positivt exempel. I Frankrike har myndigheter, rättighetshavare och bredbandsleverantörer tvingats in i ett samarbete. General Electric beskriver hur det fungerar: ”I praktiken innebär det att bredbandsoperatörerna ska övervaka vad deras kunder gör på internet och anmäla det.”

Antipiratbyrån beskriver Sverige som en frizon för fildelare, och försvarar försämrad rättsäkerhet med att så har regeringar gjort i andra europeiska länder. Men varför ska Sverige anpassa sig till vad länder som Frankrike tycker?

Sverige är en av världens främsta tekniknationer, och vår teknikvänlighet måste få avspegla sig i politiken. Som del i ett globalt nätverk kan vi erbjuda internetanvändare världen över den informationsfrihet som de förvägras i sina hemländer

Att avkriminalisera den fildelning som i dag är förbjuden och tvinga marknaden att anpassa sig är inte bara den bästa lösningen. Det är den enda lösningen, såvida vi inte vill ha en allt hårdare kontroll av vad medborgarna gör på internet. De politiker som nu spelar på Antipiratbyråns planhalva ska vara medvetna om att de har allierat sig med en rörelse som aldrig är nöjd och som alltid kommer att kräva ytterligare steg i riktning mot kontrollstaten.

I dag vill de göra bredbandsleverantörerna till internetpoliser, och själva vill Antipiratbyrån få möjlighet att begära ut identiteten på fildelare. Då kan de dra den 15-åriga tjej som har laddat hem en Britney Spears-låt från nätet inför rätta i en civilrättslig process.

Kommer Antipiratbyrån att vara nöjda med det? Troligen inte, för även om lagskärpningarna genomförs kommer de nya regelverken inte att stoppa fildelningen. Redan i dag finns det anonymiseringstjänster som gör de liggande lagförslagen verkningslösa. Därför kommer antipiratbyrån att kräva nya verktyg som ytterligare ökar övervakningen på Internet.

Den enkla sanningen är att nästan alla kommunikationskanaler på internet kan användas för att kopiera upphovsrättsskyddad information. Kan du använda en tjänst till att skicka ett meddelande kan du sannolikt använda samma tjänst till att skicka en mp3-låt. Den som vill kontrollera vilka som skickar upphovsrättsskyddat material mellan sig måste kontrollera all elektronisk kommunikation mellan medborgare.

I slutet av 1970-talet ville upphovsrättsindustrin förbjuda människor att spela in tv-program på video. 1998 försökte skivindustrin få mp3-spelare förbjudna. Vi politiker måste sätta ner foten och förklara att vi inte är beredda att medverka till att skapa den teknikfientliga kontrollstat som krävs för att antipiratbyrån ska bli nöjd.

Karl Sigfrid
Margareta Cederfelt
Ulf Berg
Lena Asplund
Staffan Appelros
Lisbeth Grönfeldt Bergman
Göran Montan.