Ursprungligen publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 30 oktober 2008.
Det heter att man inte kan ha kakan och äta den, vilket brukar stämma. Realpolitik innebär ofta kompromisser där någon part blir lidande.
I fallet med det beslutade naturreservatet vid Bunkeflo strandängar hade man kunnat nå fram till ett av de där sällsynta besluten då alla vinner – då det finns kakor så det räcker. För egentligen är det ingen som invänder mot att man skyddar en unik och värdefull strandmiljö och anlägger Malmös första naturreservat.
I september gav länsstyrelsen klartecken för Malmö stads planer och avslog de överklaganden från boende i området som påpekat det orimliga i att utan goda skäl göra omfattande inskränkningar på privat mark. Om skyddsbehovet hade krävt detta hade frågan varit en annan. Så är inte fallet.
Att värna om naturen behöver inte stå i konflikt med att värna om människors rätt att bo och bygga. Det som här står i vägen för en rimlig lösning stavas politisk klåfingrighet. Gränserna som dras upp mellan naturreservat och bebyggd mark liknar de kartor som kolonialmakterna ritade när de delade Afrika mellan sig. Liksom då tar man liten hänsyn till verkligheten.
I sitt beslut lutar sig länsrätten bland annat mot 7 kapitlet 25 § i miljöbalken som anger att enskildas rätt att använda mark som grundas på en skyddsbestämmelse inte får gå längre än vad som krävs för att tillgodose syftet med skyddet. Men det är just detta som sker. Istället för att följa områdets naturliga geografi har vi en situation där naturreservatet tränger omotiverat långt in i bebyggda områden.
Ännu är slaget inte förlorat. Boende i området har valt att gå vidare till Regeringen. Jag hoppas att situationen där kommer att ses utifrån ett helhetsperspektiv. Att det blir klart att det går att nå beslut där alla vinner och att det sunda förnuftets tid inte är förbi.
Det heter att man inte kan ha kakan och äta den, vilket brukar stämma. Realpolitik innebär ofta kompromisser där någon part blir lidande.
I fallet med det beslutade naturreservatet vid Bunkeflo strandängar hade man kunnat nå fram till ett av de där sällsynta besluten då alla vinner – då det finns kakor så det räcker. För egentligen är det ingen som invänder mot att man skyddar en unik och värdefull strandmiljö och anlägger Malmös första naturreservat.
I september gav länsstyrelsen klartecken för Malmö stads planer och avslog de överklaganden från boende i området som påpekat det orimliga i att utan goda skäl göra omfattande inskränkningar på privat mark. Om skyddsbehovet hade krävt detta hade frågan varit en annan. Så är inte fallet.
Att värna om naturen behöver inte stå i konflikt med att värna om människors rätt att bo och bygga. Det som här står i vägen för en rimlig lösning stavas politisk klåfingrighet. Gränserna som dras upp mellan naturreservat och bebyggd mark liknar de kartor som kolonialmakterna ritade när de delade Afrika mellan sig. Liksom då tar man liten hänsyn till verkligheten.
I sitt beslut lutar sig länsrätten bland annat mot 7 kapitlet 25 § i miljöbalken som anger att enskildas rätt att använda mark som grundas på en skyddsbestämmelse inte får gå längre än vad som krävs för att tillgodose syftet med skyddet. Men det är just detta som sker. Istället för att följa områdets naturliga geografi har vi en situation där naturreservatet tränger omotiverat långt in i bebyggda områden.
Ännu är slaget inte förlorat. Boende i området har valt att gå vidare till Regeringen. Jag hoppas att situationen där kommer att ses utifrån ett helhetsperspektiv. Att det blir klart att det går att nå beslut där alla vinner och att det sunda förnuftets tid inte är förbi.